En skrämmande sanning

Mitt onormalste beteende eller hur man nu ska formulera sig är att, tyvärr eller ja. Jag tycker att anorektiker är så jävla fina. Eller när man är på gränsen till det. Jag gillar juh inte personer som är gråa i ansiktet. Men jag tycker att sjukligt smala personer är så jävla snyggt. Jag vill inte tycka det men jag gör det och jag är så besatt av min egen vikt att det ibland går över styr. jag får väl tacka att jag inte ligger i någon form av kriszon jag är juh besatt av livets goda. Alkohol, ost och annan skit. Men vad hade det gjort om jag hade varit 10 centimeter längre och behållt samma vikt, inte ett skit. Då hade jag varit nöjd, och ja antagligen död. Jag tycker dock inte dte är fel med att andra har normala kroppar och jag tycker inte att de är tjocka och jag ser absolut inte ner på dem. Men när jag själv tittar på mig i spegeln eller om jag av någon anledning int ekommer i stl 32 då får jag panik. Då kan jag sluta äta. Glömma äta. Glömma äta händer lite för ofta kanske. Vad kan det bero på? Vad vet jag. Jag försöker älska den kropp jag har stl 34 är standard för mig och det är inte någonstans att vara tjock och ändå kan jag känna mig som det. Ja varje dag.

Alla har väl sina sjuka sidor och detta är väl min värsta, efter min långsinthet som jag jobbar på.

- N

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0